När jag var liten berättade mormor historien om hästen och riddaren som drunknade i brunnen vi gick förbi.
Brunnen som var liten till ytan, var så djup så ingen någonsin sett botten på den. I den hade den oförsiktige ryttaren drunknat när han var ute och red en dimmig dag. För att visa, Charlotte 6 år gammal, hur djup brunnen var så kastade hon ner en sten. ”Du hör inte ens när den tar botten” sa mormor. Jag var livrädd för att gå i närheten av brunnen.
I sommars passerade jag stället där brunnen fortfarande ligger. Jag skrattade gott åt den goda intentionen i mormors historia, när jag med en pinne testade djupet på brunnen och noterade ca 50 cm. Hon ville såklart att jag inte skulle gå dit, för även 50 cm djupt vatten kan få ett litet barn att drunkna. Berättelsen för dock genast mina tankar till vilka andra historier du och jag fått oss inpräntade som barn, för att skydda oss, och som fortfarande skrämmer oss utan att vi testar sanningen i dem. Våra penningregler kommer som du nu vet från välmenande överlevnadsråd.
Läsarkommentarer